Skip to main content

The Child and the Horse / Barnet och hästen



I love this statue. You'll find it at the Archeological Museum in Athens. I got very moved by it when I saw it there in my youth and decades later I got this text very spontaneously and only now do I connect the two. 

Maybe there is also a connection between the statue and the text and the question I get very often: What is the purpose of the walk? Every time there is a new answer. Maybe this story is one possible answer. 

There are many others.

Greek bronzestatue from 150 B.C. that was salvaged from the sea and is now exhibited at the National Archeological Museum of Athens.  
Grekisk bronssstaty från ca 150 f Kr som bärgades ur havet och nu står på arkeologiska national-muséet i Aten.
   
A horse comes galloping: goppeti, goppeti, gop!
A small child sits on its back. 
The wind and the sun plays in the child's blond locks, goppeti, goppeti, gop!
Such a big horse! And such a small child! 
But the horse is comfortable with the light burden on his back and the child is comfortable with the big, strong legs underneath him. 
Goppeti, goppeti, gop!

Where are they heading? 
They are not heading anywhere. 
They are riding for the sake of the ride, for the joy of feeling the power of the legs against the dust of the road and the play of the wind in the mane and the hair.
The child who plays like this is harnessing a big strength, the child who lives and plays in the wind of the now doubles his legs numbers and multiples their strength. 
Goppeti, goppeti, gop!

 But shouldn't the child have a goal, a meaning with his course, a home to return to? 
The road is the goal, the ride is the purpose and the mild rays of the sun is the child's home. Goppeti, goppeti, gop!

 Ride like so, you child, through life! 
Your faithful steed will always show his willingness to take you where you want although you did not know whereto when the ride started. 
Goppeti, goppeti, gop!

 And all of a sudden your stallion unfolds his wings and lifts you high over the dust of the road and the limitations of the road-net.
In the world of the true child you will find the reality, because there you will find no limitations. 
In the world of the true child horses do fly!
Goppeti, goppeti, hop! 


°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°


Jag älskar den här statyn. Den står på Arkeologiska Muséet i Aten. Blev väldigt berörd av den när jag såg den där i unga år  och något decennium senare kom texten nedan helt spontant. Har dock inte gjort kopplingen mellan statyn och texten förrän nu. 

Och kanske finns det även en koppling mellan text och bild och frågan jag ofta får: Vad är syftet med vandringen? Varje gång kommer det upp ett nytt svar. Kanske den här lilla storyn är ett möjligt svar: Det finns i alla fall många andra. 




En häst kommer ridande i galopp, i goppeti, goppeti, gopp! 
På dess rygg sitter ett litet barn. 
Vinden och solen leker i barnets blonda kalufs, goppeti, goppeti, gopp!
En sån stor häst - och ett så litet barn!
Men hästen trivs med den lätta bördan på ryggen och barnet trivs med de stora, starka benen under sig. 
Goppeti, goppeti, gopp!

 Vart skall de rida? 
De rider inte till någonstans. 
De rider för rittens egen skull, för glädjen att känna benens kraft mot vägens damm och vindens lek i man och hår. 
Det barnet som leker så besitter en stor styrka, det barnet som lever och leker i nuets vind fördubblar sina bens antal och mångdubblar deras styrka. 
Goppeti, goppeti, gopp!

 Men bör inte barnet ha ett mål, en mening med sin färd, ett hem att återkomma till? 
Vägen är målet, ritten är meningen och solens milda strålar är barnets hem. 
Goppeti, goppeti, gopp!

 Färdas så, du barn, genom livet! 
Din trogne springare skall alltid visa sig villig att föra dig dit du vill fast du inte visste vart när färden började. 
Goppeti, goppeti, gopp!

Och plötsligt fäller din springare ut sina vingar och lyfter dig högt över vägens damm och vägnätets begränsningar. 
I det sanna barnets värld finns verkligheten, ty där finns inga begränsningar. 
I det sanna barnets värld kan hästar flyga!
Goppeti, goppeti, hopp!





Labels:

Comments

Post a Comment

Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

Det går nog knappt en dag utan att jag tänker i tacksamhet på dig, Åke. Alla minnen som vi delat under årens lopp blir man ju ständigt påmind om genom gamla sånger och sammanhang, människor och miljöer som poppar upp litet här och där, litet nu och då. Häromdagen slogs jag av en lust att hålla ett tacktal till dig för allt du betytt för mig, men antog att det är väl något jag kommer att skjuta upp tills din begravning - om nu inte du kommer att sjunga på min dessförinnan. Men varför vänta till dess, tänkte jag sen? Det är så dags då, nej låt mig få uttrycka detta nu! Och så vaknar jag idag och ser att du fyller 60 år! Detta är mitt tillfälle, att få skriva ett helt oförblommerat tacktal till en underbar människa som nog betytt mer för mig - och för många andra - än någon annan utanför den innersta familjekretsen! Den första gång jag såg dig var den första gång jag hörde dig; i barnkören som repade i kyrkskolan under fröken Gun Anderssons ledning. Och vi fortsatte s
1 comment
Read more

The unfolding tale of a hundred hymns

Wow! The power of setting your intentions...  Last summer I created a folder in my computer, and I had to give it a name. After giving it a quick thought I wrote: "Hundred hymns", in an attempt to be a bit poetic in the small space and time given.  There's a new hymnbook on its way in Sweden and a call has gone out for anyone who wants to contribute with proposals. I thought I ought to send in something before the deadline on New Years and the folder was created for this purpose.  I started to browse thru a life's worth of song creation and did not find much suitable, managed to come up with about 30 songs that I thought could work, after editing them quite substantially.  After that I fell ill in Covid. Little did I realise then how necessary this was for the developments that were to follow. For the first time in my life I had a personal and very tangible experience of life's brevity. And a reminder of the importance of taking every day as a precious gift.  ​ N
Post a Comment
Read more

Never Ending Peace And Love – Reflections on a first encounter with NEPAL

Part 1 My time in Nepal is drawing to a close. For this time... Impossible to summarise this amazing country, but in short it has been a peak experience. Peak time with peak people in peak country. The nature is unquestionably one of its kind, with both jungle and the highest peaks of this planet within sight. And the people, to a large extent poor, but with a richness of soul and spirit that is overwhelming; generous, kind, humble and proud at the same time. But most amazing has been our way to approach it; walking, talking and singing... I feel that our "Sång & Gång" concept, our "walk & sing" adventures that we now have developed for almost 30 years have found an ultimate form here. We walk into the villages, meeting people eye-level, share a song, and walk out of there with a garland around our necks and a blessing on our foreheads. And a smile in our hearts and a sense of taking part in a real transformative meeting. For both parties. All of this has
Post a Comment
Read more