In the blue berry-mountains / I blåbergs-skogen

The staff walks on. It has travelled in my friends Anders Claesson's and Peter Elmberg's confident hands, along lake Vättern and via Jönköping up into the Southern Swedish Highlands. The rain – and indeed the "Class 1 - warnings" from the meteorologists – have kept on showering this summer, but the reports from the walkers have been sunny and warm.

Maybe it is one of the big paradoxes for us walkers to meditate on: when you are in the flow on the path, in the proximity of Nature – or maybe even better  in communion with nature - you are able to receive a rainfall as a blessing rather than as the curse we often perceive when we sit indoors in our safety looking out.

*

I have travelled up to Dala-Floda to give attention to house and family. But I have to admit that the walk is nothing you leave behind as you would a wet raincoat. I am still very much in that energy, and the desperate cries from the garden to be seen and attended to, calls I any other summer would find hard to ignore, I now give a cold shoulder rather unfazed.

I surely wouldn't feel totally free to invite friends and neighbours to a garden party, let alone a magazine to do a ”home and garden-feature", but so far I have succeeded pretty well to shrug off the loving remarks from the other family members for this summer’s lack of gardening initiatives. I have instead spent a few days at the family’s ”fäbod”, the little traditional hut in the forest where our ancestors would go over the summers in the semi-nomadic lifestyle of yesteryears. That feels OK for now. The soul is not yet ready to settle. I have to stay in quarantine on the ”fäbod” still a while…

The blue mountains serve as a temporary screen, embracing and defining, providing temporary safety. But their blue veils are at the same time urging me to seek what lies behind.

On my way home through the forest after a sharp bend on the small gravel road I all of a sudden see three cars on the wayside. They stand so close I first think it is an accident and I stop, pull down the side-window and ask the group of people moving around the cars if I can offer some help. Three kind, but a bit lost and bewildered faces look in through the window. None speaks Swedish or English but I reckon they understand my good intentions cause they respond eagerly with similarily positive bodylaguage and gestures. 

But yes, they know one Swedish word:

”Blåbär!”  [Blueberry!]

They look inquisitively at me. I open my empty hands and shrug. It is no year for blueberries this year it seems, and they respond to my gesture with a similar motion. I try to explain that it probably is still to early for blueberries, but I am not sure I am understood.

It is peculiar with human communication. You can read out a lot from so little. And so fast. With or without words. But most important is the will to understand. You always will see what you want to. The manuscript of the so called reality that is played out on your retina is written before the film is rolling. We are the scriptwriters of our own lives. That is exciting and challenging. And really leaves no room at all for blaming somebody else. No one else has access to the writing of the script. We can always change the script. And we do all the time. As long as we live we develop and all the time we change the script. But we are all the time responsible for how we choose to see the world and it is that will that creates the world we perceive. The light is not going outside in, it is projected inside out, not only on the screen on the local cinema but also on the cinema of life.

Already the way they parked their cars and the way they press their heads through the side-window tell of a culture where the private sphere is a lot smaller than we are used to. Translated into Swedish body-language it is very easy to misread. There was no ”car-accident”. As little as their attitude is ”pushy”, ”invasive” or ”offensive”. We see what we choose to see. That sets up and creates the whole story.

”Where do you come from?” I ask. No one understands. But after a bit of sign language they get it.

”Bulgaria!”

”Hmm!”

I think of Wille Thoors, the fiddler, wizard, and fellow Malung-musician, one of the true originals that I have had the pleasure to meet. He glady and often spoke about  his travels through Europe with Romani orchestras. If I only had had a fiddle and could have played some gypsy melodies, the fellowship would have been total. If Wille’s stories were anything to go by I would be invited for food and lodging and they would have offered me to their daughters…

The most important thing is how you choose to see. But thereafter it is important to have an instrument to play on. It could be the language, but not necessarily. It could be really anything and if the will is there the instrument will appear in your hand pretty immediately. Of course I know of no better instrument than the music itself and maybe it is the image of the ultimate means of communication; the preferred means of expression for angels and spheres alike. For us to practice on down here in the valleys of death. Irrespectively of what instrument we try to play.

I get at flash-back from my time in South-Africa during the eighties. The country was virtually totally segregated between black and white and the all-inclusive racial war was imminent, yes had already started in certain areas. But in this polarised environment the music gave me a passport to the townships, a protection of sorts in all the vulnerability and a language that allowed me to share everything essential with those whom I did not share a common spoken language. It was a language that gave me a feeling of significantly greater fellowship and communication with those I did not share a spoken language with, than with those I did.

They look a bit pleadingly in to the car. They are at the mercy of wind and weather in a world they do not know, a world they have no experience of, where they try to survive. They have been enticed to come to the other corner of Europe, to a far, foreign forest. Not unlikely is the stomach, as well as the petrol tank and the wallet, starting to run on empty. And no blueberries in sight despite of the promises. And now they stand here and gaze into my car.

I quickly call to mind other groups who have travelled hungry through this forest, the ”finnforest” which already in the 16th century was populated by hungry immigrants. I think about those who are here now and those who are about to come.  Down in the valley I saw the first Somali immigrants ever. They will by all likelihood become more numerous. Sweden has previously not accepted passports from relatives to Somali immigrants as the land has ”collapsed” and their passports are not deemed valid by our authorities. But now they have opened the door to allow DNA-testing as a way of proving ties with already immigrated Somalis. Outside the Swedish embassies of Kenya and Ethiopia and other countries where refugees are gathering the queues to the DNA-tests are long.

I think about the connection with The Path’s two first themes: Environment and Integration. Somalia is topping the list of ”Failed states index”, a classification of the collapsed or collapsing states of the world. Not surprising the list is topped by 5 countries in or around the Sahel-region; Somalia, Congo D.R., Sudan, South-Sudan and Chad. A spreading desert in combination with growing populations can not lead to anything but a political collapse. Also the piracy outside of Somalia’s coast has an environmental cause. The local fishermen who previously were enjoying fishing in one of the world’s richest maritime havens have been pushed aside by big international fishing-fleets who vacuumed the seas and seabeds of its marine resources. In the wake of a collapsed state and with no more fish to catch the small local fishingboats are left with with few other options to make a living than to try to catch the big ships instead.

Maybe not totally illogical, if even immoral.

I am thinking about how to end this blog-post. By writing that I close my car window and go down to the village to buy cheap immigrant-food to still my own hunger?

Or by telling about the farewell from my new Romani friends in the forest, the joy of our tête-à-tête and the feeling of a common path and purpose despite it all?

It feels like the end of the story can not be told because it has yet to be written. The manuscript is still under construction. We all choose the ending. And – there is only one who can write the script of your life – you! And at the same time, it is the only script existing and the only script that ever existed.

We can decide if there will be a happy ending here and now. We have that possibility – yes indeed, we have no other choice.

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Staven vandrar vidare. Den har färdats i mina vänner Anders Claessons och Peter Elmbergs trygga nävar längs Vättern och via Jönköping tagit sig upp i det sydsvenska höglandet. Regnet - och även Klass 1 varningar från meteorologerna - har duggat tätt denna sommar, men rapporten från vandrarna har varit soliga och varma.

Det är kanske en av de stora paradoxerna vi vandrare får öva oss på; när man är i steget på stigen, i närhet av naturen eller kanske ännu bättre, i enhet med naturen, kan man ta emot ett regn som en välsignelse snarare än som den förbannelse vi lätt tycker oss se när vi sitter inne i det torra och tittar ut.

*

Jag har åkt upp till Dala-Floda för att titta till gård och familj. Men jag ska erkänna att vandringen är ingenting man lämnar efter sig som man kränger av sig en blöt regnrock. Jag är fortfarande väldigt mycket i den energin, och trädgården, vars desperata skrik efter uppmärksamhet jag skulle haft svårt att ignorera en vanlig sommar, vänder jag ryggen tämligen obesvärad. Det är kanske inte så att man skulle vilja bjuda in någon blaska till ett hemma-hos-reportage, nej inte ens grannar och bästa vänner på ett gardenparty, men hittills har jag ändå hyfsat klarat av de kärleksfulla gliringarna från övriga familjemedlemmarna vad gäller sommarens uteblivna trädgårdsambitioner. Jag har spenderat några dagar istället med delar av familjen i fäboden. Där känner jag att jag landar bättre. Fäboden som en anhalt i en slags halv-nomadiserande tillvaro känns OK för nu. Själen är inte redo att bli bofast riktigt än. Jag får sitta i karantän på fäbodvallen. 

De blå bergen tjänar som en tillfällig kuliss. De ger en temporär trygghet, omsluter och definierar. Men deras blå ridåer uppfordrar på samma gång till att söka det som finns långt bortom.  

På hemresa genom fäbodskogen efter en skarp sväng på den lilla grusvägen, dyker det plötsligt upp tre bilar vid vägkanten. De står så tätt så jag tror först att det varit en bilolycka och stannar till, vevar ner rutan och frågar gruppen av människor som rör sig runt bilarna om jag kan hjälpa till med något. Då tittar tre vänliga men samtidigt litet vilsna och vilda ansikten in genom rutan. Ingen pratar svenska eller engelska men de ser nog min goda vilja och möter upp ivrigt med motsvarande kroppsspråk och gester.

Jo, ett svenskt ord kan de:

”Blåbär!”

De tittar frågande på mig. Jag slår ut med händerna. Det är inget blåbärsår i år och de besvarar min gest litet uppgivet med en liknande rörelse. Jag försöker förklara att det nog är litet tidigt ännu för blåbären, men jag är inte säker på att jag gör mig förstådd.

Det är märkligt ändå med mänsklig kommunikation. Man kan läsa så mycket av så litet. Och så snabbt. Med eller utan ord. Men det viktigast är nog viljan att förstå. Man får ju alltid se det man vill se. Manuset för den så kallade verkligheten som spelas upp på näthinnan skrivs innan filmen rullas upp. Vi är vårt eget livs manusförfattare. Det är spännande och utmanande. Och lämnar inget som helst utrymme egentligen för att skylla på någon annan. Vi kan alltid ändra i manuset. Och vi gör det hela tiden. Så länge vi lever utvecklas vi och hela tiden reviderar vi våra manus. Men vi är hela tiden ansvariga för hur vi väljer att se vår värld och det är den viljan som skapar den värld vi uppfattar. Ljuset går inte utifrån och in, det projiceras inifrån och ut inte bara på filmduken på kvartersbion utan även på livets bio.

Redan sättet de parkerat bilarna på och sättet de trycker in sina huvuden genom sidorutan berättar om en kultur där det privata reviret är mycket mindre. Översatt till svenskt kroppsspråk är det väldigt lätt att läsa fel. Det var ingen ”bilolycka”. Lika litet som deras beteende är ”påträngande”, ”invaderande” eller ”kränkande”. Vi ser det vi väljer att se. Och det sätter upp hela intrigen och skapar hela storyn.

”Where do you come from?” frågar jag. Ingen förstår. Men efter litet finger-språk fattar de.

”Bulgaria!”

”Hmm”

Jag tänker på Wille Thoors, malungsbon, spelmannen, trollkarlen och livskonstnären, en av ”de ovanliga”. Han berättade gärna när vi träffades om sina resor genom Europa med romska orkestrar. Hade jag bara haft en fiol och kunnat dra några zigenarmelodier nu så hade gemenskapen förmodligen blivit total. Om Willes historier vore något att gå efter skulle jag omfamnats och blivit bjuden på mat och husrum och erbjuden till döttrarna...

Det allra viktigaste är hur man väljer att se. Men sen är det också viktigt att ha instrument att spela på. Det kan vara språket, men det behöver inte vara det. Det kan väl egentligen vara vad som helst och finns viljan så dyker nog instrumentet upp i handen rätt så omgående. Men jag känner ju förstås inget bättre instrument än musiken och kanske är det ändå sinnebilden av det ultimata kommunikationsmedlet. Sfärernas och änglarnas kommunikationsmedel. Som vi kan öva på här nere i jämmerdalen. Oavsett vilket instrument vi trakterar.

Jag får en flash-back av min tid i Sydafrika under 80-talet. Landet var i princip helsegregerat mellan svart och vit och det totala raskriget står för dörren och sparkar redan brutalt in dörrar i vissa områden. Men musiken gav mig ett pass in till townshipen, ett slags skydd i all utsatthet och ett språk som tillät mig att dela allt väsentligt med dem som jag saknade gemensamt talspråk med. Ett språk som gav mig en känsla av betydligt större gemenskap med dem jag inte hade ett gemensamt talspråk med än med dem jag hade.

De tittar litet sökande och bedjande in i bilen. De är utsatta i regnet i en värld de inte känner, i en värld de saknar erfarenhet från och i en värld de försöker överleva i. De har lockats upp från det motsatta hörnet av Europa till en fjärran, främmande skog. Inte omöjligt att magen såväl som bensindunken och plånboken är tom. Och inga blåbär fanns det trots löften. Och nu står de här och tittar in i min bil.

Jag hinner tänka på andra grupper som har färdats hungriga genom denna skog, finnskogen som redan på 1500-tal befolkades av hungriga invandrare. Jag tänker på de som finns och de som ska komma. Nere i byn såg jag de första somaliska invandrarna någonsin. Det lär bli fler. Sverige har tidigare inte accepterat pass från efterkommande somalier eftersom hela landet har kollapsat och pass därifrån inte ansetts trovärdiga av våra myndigheter. Men nu har man öppnat dörren till att tillåta DNA-test som bevis på släktskap med redan invandrande somalier. Utanför svenska ambassaderna i Kenya och Etiopien och andra länder där somaliska flyktingar samlats växer nu köerna till provtagningen.

Jag tänker på kopplingen mellan Miljö och Integration. Somalia ligger överst i listan av ”Failed states index”, ländernas värstinglista över kollapsade stater. Inte förvånande toppas listan av 5 länder i eller i närheten av Sahel–regionen; Somalia, Congo D.R., Sudan, Syd-Sudan, Tchad. En framväxande öken i kollisionskurs med växande befolkningar kan inte leda till annat än politisk kollaps. Och även piratverksamheten ute vid den somaliska kusten är i högsta grad miljöbetingad. De lokala fiskarna som tidigare fiskat i ett av världens fiskrikaste vatten har blivit utkonkurrerade av stora internationella fiskeflottor som dammsugit havet på dess skatter. Och i vågskvalpet av en kollapsad stat och med inga fiskar kvar att fånga lämnas de små lokala fiskebåtarna med få andra möjligheter till utkomst än att försöka fånga de stora skeppen istället.

Kanske inte helt ologiskt, eller ens helt omoraliskt.

Jag funderar på hur jag ska sluta detta blogg-inlägg. Med att berätta att jag vevar upp rutan och åker ner till byn och köper billig invandrarmat för att stoppa min hunger?

Eller genom att berätta om avskedet från mina nya romska vänner i skogen, glädjen i mötet och känslan av gemenskap och delad väg allt annat till trots?

Det känns som det inte går att berätta slutet på historien för den är inte skriven än. Manuset är under konstruktion. Vi väljer alla hur det ska gå till slut. Och – det finns bara en som kan skriva manuset i ditt liv – du själv! Och samtidigt är det det enda manuset som existerar och någonsin har existerat.

Vi kan bestämma om det blir happy ending här och nu. Den möjligheten har vi, ja faktiskt - vi har inget annat val.