Skogspromenad i räta led

Idag har jag varken gått den längsta eller brantaste eller svåraste etappen, men ändå känns det som en av de tyngsta. Varför?

Jag tror det har att göra med att det har varit en av de tråkigaste. I alla fall till en början. Och när inte själen mår bra börjar kroppen snart klaga. Jag har gått från Särna söderut mot Älvdalen. Jag har kommit ner till det svenska skogsbruket i sin prydno. I princip har jag 8 mil svensk virkesplantage att avverka tills jag kommer till Älvdalen. 8 mil av monoton monokultur, av träd av samma typ och samma ålder planterade i rader. En vandring genom en pappfabrik. Och som på alla andra plantager handlar det till syvende och sist om att till varje pris maximera vinsten för ägaren. Om en ägare får maximal vinst fastän vi alla andra - människor, djur och växter - förlorar på det, så har systemet visat sig fungera som det ska.  Här blinkar det systemfel lång väg! Hela svenska folkets allemansrättsliga skogsjäl säljs för en spottstyver i profit till en ägare. Pratade med en före detta skogsägare idag som sa att hon fått tipset att snabbt avverka sin gamla skog för annars kommer Naturvårdsverket och beslagtar den och gör "biotop" av den...

Mycket kunde skrivas om detta men sällan har det gjorts så välformulerat som i Maciej Zarembas artikelserie i DN nyligen. Läs den! Äntligen en poetisk röst i skogsdebatten! Vi får inte låta ekonomer, politiker och skogsbolagsdirektörer ensamma diktera skogens villkor! Det är risk att man inte ser skogen för bara trän om man har satt en prislapp på trädet. Men skogen är så mycket mer än bara trän. Den är full av poesi!

Slogboden i Glysjön. Inget dåligt ställe att sitta och skriva sin blogg på. Eller att sova och vakna till ljuvlig musik på. En ramp för Brio att köra på och skorna på tork framför brasan, jag tog till slut av mig dem och klafsade omkring barfota i våtmarken - vilken lisa för trötta fötter. 

Till slut kom jag ändå fram till min slutdestination där jag nu sitter och njuter vid en öppen eld och fåglars sång. Jag har hittat ett litet öga av sankmark dit skogsmaskinerna inte kan ta sig. En underbar skogs-sjö, Glysjön, som under 1800-talet dikades ut för att ge litet slåtter. Men nu har den restaurerats till sin forna status och sjuder av liv igen. Har just sett dvärgmåsen dansa över vattenspegeln, en raritet och nykomling i dessa trakter, som nu hittat en lämplig lokal att häcka i.

Glysjön från tornet

Tänkte på ett besök i Dar es Salaam för några år sen, då jag beslöt mig att åka ut till en av de små öarna alldeles utanför staden. Vi åkte i en liten 7-meters båt och gick iland en halvtimme senare på en fullständigt paradisisk strand. Ni vet resebyråreklamen; vit sand, turkost hav, vajande palmer. Det kunde inte bli bättre, möjligtvis att det kändes litet för bra och turistiskt.

”Men om det ser ut så här på den här sidan av ön som vetter mot staden hur ska det då inte se ut på den orörda sidan av ön” tänkte jag och begav mig iväg på en egen vandring tvärsöver ön till andra stranden. Synen jag mötte där var vämjelig, jag vadade upp till fotknölarna i plastflaskor och annat skräp som sköljts upp på stranden.

Så ser den ”orörda” naturen ut så gott som överallt på planeten! Vill vi ha resebyråbilder får vi lov att städa upp först. Tiden är sen länge förbi när vi kan bara sluta skräpa ner och hoppas att allt ska bli bra igen och moder natur städar upp efter oss. Vi behöver likt en bortskämd tonåring växa upp och ta ansvar själv för vår eget rum.

Begreppet ”orörd natur” är bortom räddning i sin ursprungliga betydelse men våra sjöar och marker kan fortfarande restaureras.

Det krävs krafttag för att återskapa ekosystem men än mer för att ställa om tankesystem. I arbetet på att ändra en civilisations självbilder och gudabilder, att måla upp framtidsvisioner och skräckscenarier krävs poeter, konstnärer och musiker!

Jag pratade med en biolog en gång vid ett meterdjupt skogsmaskinspår och frågade hur länge det skulle dröja innan naturen återställt denna bit mark till sitt ursprungliga skick.

Ja, då får du vänta till nästa istid, blev svaret. Eller kanske rättare sagt, till efter nästa istid när isen smält bort igen.

”Kocko” svarar göken just nu västerifrån från den lilla remsa av gles orörd skog som omgärdar sjön där jag sitter. Bortom den dundrar timmertransporterna nerför riksväg 70. Kocko indeed.

Jag kan inte vänta till nästa istid. Lika litet som göken. I morgon behöver jag gå riksväg 70 genom skogsplantagen igen.

Jag behöver gå ner till Mora till miljöseminariet! Vi måste göra något nu! Jag tvingas gå genom skogens militant räta led som gör min själ trött och desillusionerad. Skogen blir inte den helande miljö den var menad att vara och som den har potential att vara. Tanken på att jag har en halv landsända kvar av vandring i snör-räta led är smärtsam bara den. Tänker på indianen Black Elks ord där han i slutet av sitt liv satt i ett fyrkantigt hus i ett fyrkantigt reservat i en fyrkantig stat efter att hela sitt liv levt fritt i naturen: "There's no power in a square..." Det finns ingen verklig energi i en skog som verkar planterad av en radsåningsmaskin.

Men det finns fortfarande glimrande ögon i natten. Som den här lilla sjön som föder våra hungrande själar och ger oss det vi längtar efter och behöver. Miljöer som lockar fram poeten och musikern inom oss alla som kan ställa det ”rationella” skogsbruket i rätt dager. Rationellt för vem?

För göken och dvärgmåsen? För mig?

Om det ska bli någon bestående och positiv förändring behövs poesi!

- Koko, koko!