Anders Nyberg's blog

Jag har haft några kulinariska höjdpunkter senaste dygnet. Samma sak som med sovplatserna; man skapar sina fester som svar på sin egen hunger, borden dukar sig framför en på de mest märkliga sätt och där man minst anar det. Men förmodligen inte utan en viss tro på det dukande bordets mirakel... Efter en underbar natt vid Korvlokan rinner solen upp till en ny magisk dag. Det kurrar från orrmyren som en ständig bordun av livslust, det sjunger från torrakan som under alla år tjänat som födelseplats för så många sångare och nu ger sina tvinade moderliga armar till estrad åt gulärlan. Men mest gillade jag förstås den tidiga sången från kvartetten hemma som sjöng "Happy birthday to you". Sopranen och alten lät tämligen käcka den tidiga morgonen till trots. Basen och tenoren blir nog mer uppsjungna under dagen... Tar mig en tur runt lokan innan vandringen börjar. Samma känsla igen, när man kommer över på tämligen fast mark där skogsmaskiner kan köra hamnar man i en upp-plöjd ve

Det bästa i livet kan inte planeras. Det händer i rätt tid på rätt ställe när man är öppen för det. Vi kallar det till oss. Vi skapar vårt liv utifrån våra förväntningar av det. Älvdans i Älvdalen.  De sista dagarna har jag inte haft natthärbärget klart när jag börjat dagens vandring. Det skapar en extra krydda i dagens vandring; en längtan efter ett gott slut, som ibland kan gå över i en liten oro, men med tilliten som stav alltid har landat i en otroligt vilsam och stärkande natt på det absolut optimala stället. Efter natten vid Glysjöns slogbod som blev en verklig oas av skönhet och stillhet, och i medvetenheten om att Älvdalens kommun har satsat rätt rikligt på att placera ut slogbodar på vackra ställen, gick jag vidare med tillförsikt. Jag kom till brandtornet i Bunkris, en höjdare med otrolig utsikt över till synes oändliga skogar. Och där fanns också en slogbod som jag tänkte jag kunde sova i. Men det kändes inte helt rätt, hade en odefinierbar känsla av oro och tog

Idag har jag varken gått den längsta eller brantaste eller svåraste etappen, men ändå känns det som en av de tyngsta. Varför? Jag tror det har att göra med att det har varit en av de tråkigaste. I alla fall till en början. Och när inte själen mår bra börjar kroppen snart klaga. Jag har gått från Särna söderut mot Älvdalen. Jag har kommit ner till det svenska skogsbruket i sin prydno. I princip har jag 8 mil svensk virkesplantage att avverka tills jag kommer till Älvdalen. 8 mil av monoton monokultur, av träd av samma typ och samma ålder planterade i rader. En vandring genom en pappfabrik. Och som på alla andra plantager handlar det till syvende och sist om att till varje pris maximera vinsten för ägaren. Om en ägare får maximal vinst fastän vi alla andra -  människor, djur och växter - förlorar på det, så har systemet visat sig fungera som det ska.  Här blinkar det systemfel lång väg! Hela svenska folkets allemansrättsliga skogsjäl säljs för en spottstyver i profit till en ägare.

19/ 5  Dagen började med ett snöpreludium. Hela världen vit igen. Men lagom till avfärd är det borta, var det säsongens sista snöby? Adieu! Fransmännen mot Nordkap, jag mot Köpenhamn och danskarna stannar i Fjätbodarna. Tar farväl av fransmännen på väg till Nordkap och danskarna som stannar i Fjätbodarna. Sen knatar jag på, nerför i regnet. Jag ger mig inte förrän jag är framme vid Österdalälven, parkerar Brio på strandbanken och sätter upp tältet. Mitt i vad som varit en rätt blöt och kall dag (och en än värre natt stundar – konstant regn och allting dyngsurt) så får jag uppleva vad som kanske är resans hittills vackraste upplevelse. I ett milt kvälls-motljus korsar en älg älven framför mina ögon. Den kliver i från bortre stranden och simmar först en bit innan den springer genom en fors, med graciöst högburet huvud och vattnet forsande om bogen. Rätt igenom forsen utan tvekan eller snubbel! Sen går den iland på en ö i älven och försvinner i vegetationen för a

                                       Nej, jag såg ingen björn idag heller. Hade en känsla dock av att han såg mig.  Men däremot såg jag den andra: Den grå, aggressiva, som jagar i flock och har ett läte som får blodet att isa i mina ådror. Och vi fruktar honom i dessa trakter på ett sätt som Naturvårdsverkets byråkrater i Stockholm nog aldrig kan förstå… Just det; året första mygga…  När jag traskat två och en halv mil, sett kanske 8 bilar och inget permanent boningshus på hela dagen passerade jag en liten hemsnickrad skylt ”62°Nord”, med en generös display med doftkrus och kakor, termos och örtteér. Jag har passerat förbi förut med bilen och noterat skylten men naturligtvis missat alla fina detaljerna inifrån plåten och inte minst erbjudandet ”Sleep-in, 40 Kr, Välkommen!” Med nyfikna och förväntansfulla steg vänder jag av ner mot forsen och kommer till en liten stuga. Parkerar Brio och knackar på. Ingen reaktion. Ser genom fönstret en familj med mamma, pa

Högvålen Sov i Sveriges högst belägna by, Högvålen i Härjedalen. Det blev mycket uppför på slutet när jag gick över vattendelaren, lämnade Ljusnans upptagningsområde och in i Dalälvens. Göta älv har också några av sina källsprång här i närheten. Så jag är uppe på Skandinaviens tak. Men det var en underbar vandring trots att jag använde regnstället för första gången på resan. Jag är glad att knopparna ännu inte slagit ut här uppe. Nu känns det som om man får vara med och möta våren hela vägen, ett blad i taget, ett steg i taget. Och fåglarna har börjat välla in, i en våg av vingar. Myrarna, som annars kan vara väldigt ödsliga här uppe, har exploderat i rörelse och ljud. För ett par månader sedan var allt djupfryst. Ljud som jag verkligen inte förknippar med de tysta myrarna ringer nu ständigt; Stor- och småspov, ljungpipare, enkelbeckasin, drillsnäppa, gluttsnäppa, grönbena, rödbena, lommar, tranor, änder, fisktärna, bergfink, bofink, gök, trastar och sångare har dykt upp e

It feels like ages, my detour in to "civilization"... The Staff in Östersunds station. But tonight I took the night-train to Östersund and now I will look up the tuft of grass 5,8 km south of Tännäs where I left off the path before my little interlude into civilization. I was happy with the train delay this time for a change. When I realized that it would be very tight for me to pack I had a tinkle in my pocket and the Swedish Train Services messaged that the train would be ready to leave two hours after timetable. Good with a service that is tuned in to the needs of their customers I thought... Now it is up to the feet again. This time on the most "uncivilized" part of the journey. Between Funäsdalen and Särna it is 120 km without any convenience that a civilized life demands. Although the small talks with the company on the road has been something of the most rewarding so far on the journey, I still look forward t

What's happening? All of a sudden I am surrounded by musical garlands from wren and blackcap, the magnolia is in full bloom next to the purple beech and the pines are girded with ivy??? No I am not hallucinating - I have landed as by a miracle in Visby to do "Sång & Gång", "Song and Walk", here on the island of Gotland during their "Churchweek". In the beginning I couldn't take in all the deep verdant green - it came too sudden, it was too much. As a dream of the future you wake up in, but which you inevitably have to leave. But it still can serve as an inspiration for the continuing walk. In a few days time I will be back in the cool beauty of Härjedalen and will walk assiduously towards the approaching spring and its singers (both with and without wings) that I already have gotten a taste of here. Mora and the environmental event is waiting. It will be wonderful with fantastic seminars, concerts and walks. Come into the flow! Come into

I have now passed the border. I react on that I react so little. The same mountains, the same frozen lakes. From the perspective of a walker not much changes at the border.  I react a lot more when I pass the tree-limit than when I pass the national border. When I change biome something happens in my body. Different biomes triggers different sides of my soul. When I walk over the natural border from forest to tree-less mountain my soul gets wings and soars. When I come down in the forest again I land in a feeling of belonging.  But when I walk across a manmade border where the only difference is the color of the road-marks not much is happening in me. Not that I don't love my country. But after being in the outdoors for two weeks it feels that my home is more the forestland that I find on both sides of the border rather than the nation that happens to have issued my passport. But if you look beyond nature and into the culture there are differences.  Some

This picture is taken in Vauldalen, just a few km from the Swedish border. There you can find well-cared for and seemingly thriving farms all the way up to the tree-limit. Norway holds in high esteem that the countryside should be viable and gives support for small farming. How far will I have to walk on the Swedish side before I find a similar farm? 200 km? 300 km? Despite the fact that  42% of EU:s budget is allocated to farming and rural development  there are no corresponding farms on the Swedish side of the border. It makes a big difference in the landscape you walk through. Animals and people can survive here in spite of harsh conditions. And the landscape is kept open and alive. It creates a beauty and balance in both the geography of the landscape and the demography of the nation. One of many small farms is Kirkvollen in Tydal. The farm has passed from father to son since the beginning of the eighteenhundreds.  Ingebrikt Kirkvold runs the  ecological farm and Hild

The pass over the Scandic Mountain range. Norway is for the walker, as the foot fits in the shoe. It offers the big "vidda", the long perspectives. It is a landscape fostering adventurers and explorers. It is a nation of compulsive and addicted outdoor-lovers more so than even the Swedes. Looking back over the Scandic Range I can only say: Norway we love you! and "Ha det!" Hope to see you soon. I have got company on the road! How wonderful to be able to share a part of the path with the family! Passet över Skanderna. Norge är till för vandraren, som foten passar i skon. Det erbjuder de stora vidderna, de långa perspektiven. Det är ett landskap som fostrat äventyrare och upptäcksresande, det hyser ett folk tvångsmässigt beroende av naturen mer än till och med svenskarna. När jag tittar tillbaka över Skanderna kan jag bara säga: Ja, vi elsker dette landet! Ha det! Hoppas vi ses snart igen! Jag har fått sällskap av familjen!

Had a fantastic day yesterday. Walked longer than any day before. And higher. Totally still, cloudless, warm. All blue, yellow and white. Apart from a few Norwegian flags flying outside the "hytte" on the first of May. Reached the summit, the water-divide is passed. Now it will be downhill in principle until Jönköping where we climb up onto the Southern Swedish Highlands... The mountain showed its most lovable side yesterday. It has got others. 293 years ago a Swedish army retreated over the mountains here nearby. 3000 soldiers never made it through the storm and froze to death on the mountain. The Swedish era as a European superpower ended in a blizzard up on these mountains. But yesterday they embraced a lone Swedish walker with  bliss and beauty. °°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°° Swedish soldier from a memorial at the museum of Tydal Marscherande karolin vid monument i Tydal.   Hade en fantastisk dag igår. Gick längre än någon dag tidigare. Och högre.